Och så var det dehär med mina ärr. Jag måste säga att deras existens är jobbigare och mer påtagliga än vanligt. Sommaren är alltid jobbig, på det sättet att kläderna måste av. Men nu är det inte bara armarna som drar till sig blickar, det är magen också. Och kombinationen av blivande mamma och ett förflutet i självskadevärlden verkar göra människor upprörda, berörda, ledsna och frågande. Ärren väcker så mycket frågor i sig. Varje ärr är en fråga, skapat för att jag inte förstod, för att något var alldeles för smärtsamt och ovist. Ohanterligt. Men det förstår inte alla och genom deras blickar kan jag nästan läsa deras tankar.
Om man kan göra så mot sig själv, vad kan man då göra mot någon annan?

Det är så mycket enklare att förklara för frågande och undrande barn. Dem är så rena från fördomar och så ärliga. Rakt ut frågar dem vad som har hänt med mina armar, utan att vara rädda för vilket svar dem ska få, utan att redan ha tänkt tusen dömmande tankar. Dem bara säger det! Och jag brukar le, huka mig ner och viska:
>> Jag har varit tigertämjare<<
Jag känner inte ens att jag ljuger, för nog har jag tämjt en tiger, en tiger inom mig.

När vuxna eller ungdomar frågar mig så blir frågan så konstig.
>>Vad har du gjort på armarna?<<
Dem vet mycket väl vad jag har gjort, jag har skadat mig själv, vad det de dem ville att jag skulle svara på? Eller var det varför jag gjorde det? Jag förstår oftast inte, skäms och blir röd i ansiktet. Vill slippa deras blickar, tankar, frågor. För vad ska jag svara dem? Vad väntade dem sig för svar?

Jag hörde en tjej säga en gång, om sina ärr:
>> Jag är en öppen bok som bara jag kan läsa<<
Och jag tyckte det var så fint, hon hade så rätt. För visst är det så.